Förlossningsberättelse

Ja, här kommer den. Jag har en del minnesluckor, men jag tror att jag har fått med det mesta.

Fredag den 2/4, BF-dagen, den dagen jag hade räknat ner till mååånga månader. Nu var den här.

Men såklart kände jag absolut inget när jag vaknade och dagen passerade snabbt. Mot kvällen kändes det lite konstigt, inget ont eller så, utan bara konstigt, och ”slemproppen” gick.

Jag visste att det kunde ta flera veckor innan det satte igång iallafall så jag hoppades inte på för mycket..fast ja, visst var det ett litet glädjerus som for genom kroppen, för det kunde ju hända när som helst.

Men inget hände.

 

Klockan 01.30 natten mellan Söndag (4/4) och Måndag (5/4) kom värkarna, kunde inte sova alls den natten och dom höll på hela måndagen, med 4-6 minuters mellanrum, varierade i styrka.

Ringde förlossningen och dom tyckte att vi skulle komma in för undersökning, om inte annat för att få en sömntablett.

Vi åkte in och var där 21.55 och dom kopplade på CTG:n. Värkar hade jag, men var bara öppen 1,5 så jag fick en sömntablett och smärtstillande och fick sova på patienthotellet.

Värkarna avtog, men kom tillbaka igen på Tisdag eftermiddag, och efter två alvedon fick jag iallafall sova två timmar den natten.

Värkarna fortsatte hela Onsdagen, och jag tänkte att ska det vara så här jävligt blir det inga fler barn!

Tog på mig skorna och försökte gå ut och gå för att koppla bort det och tänka på annat, men det var lättare sagt än gjort. Det var lättare att vara hemma och slå på saker när det gjorde som ondast än att gå runt ute och sätta sig ner på vägen varje gång.

När klockan blivit 17.40 är det 5 minuter mellan värkarna och dom håller i sig i 50-60 sekunder. Emil frågar om vi ska åka in men jag har bestämt mig för att inte behöva åka hem en till gång, så nästa gång åker jag inte därifrån utan bebis.

Tar två alvedon och går ner och sätter mig i duschen, det lugnar ner sig efter någon timma, men kommer tillbaka sen. Försökte sova, men det gick inte.

Låg och funderade på om jag skulle väcka Emil för att få lite stöd, massage och bara ha någon att prata med, men lät han sova. Gick ner i köket och slog på köksbänken istället, försökte sitta, stå, ligga, ja allt.

När klockan var 04.45 väckte jag Emil och ringde förlossningen. Ät frukost om du kan sa dom och kom in sen.

Vi var där strax före halv 7 och CTG:n kopplades på 06.31

Värkar och öppen 3 cm.

Jag blev besviken över att det inte hade hänt mer under dom här 3 dagarna.

Då jag inte hade sovit ordentligt på flera nätter och inte hade någon ork kvar fick jag en morfinspruta och vi fick gå och sova. Då var klockan 08.00, det var Scooby-Doo på tv. Jag blev rätt snurrig och somnade faktiskt, helt övertygad om att vi skulle hem igen när jag vaknade 11.30 och vi gick tillbaka till förlossningen.

Försökte äta lunch, men det gick inte.

Klockan 13.00 fick vi ett rum och ny undersökning: 5 cm.

Det kommer en bebis ikväll sa BM. Hon stoppade en elektrod på bebisens huvud och vattnet går.

Fick värkstimulerande dropp som dom fick skruva ner igen för värkarna kom oavbrutet under 20 minuter, då ville jag hem och jag trodde jag skulle dö.

 

Jag fick prova lustgasen, men jag tyckte inte att den hjälpte alls, provade några gånger sen blev jag mest arg för att den var ivägen. Jag trodde den var trasig då det inte hände något alls, men Emil som var tvungen att prova sa att den funkade som den skulle 😉

Sen blev jag snurrig, kommer inte ihåg mycket alls. Iallafall, dom frågade om jag ville ha EDA, jag tvekade eftersom jag hatar sprutor och nålar, men hon sa att läkaren var ett proffs på det så det skulle gå så snabbt och smärtfritt. Så EDA blev det.

Läkaren kom in i rummet 15.48 och 15.50 var han påväg ut igen, det gick jättefort och kändes inte alls! Efter det kändes inte värkarna lika mycket och nu blev det bara spännande och inte alls så farligt. Jag piggnade till när jag slutade andas lustgas också.

När klockan var 17.00 kändes det som att bebisen verkligen inte ville stanna längre, jag sa det till BM men hon lugnade mig och sa att nä, det är nog ett bra tag kvar. Hon undersökte mig och sa ”Oj, jag ser huvudet”

Sen började hon och sköterskan snabbt plocka fram alla saker och sa att jag skulle börja krysta på nästa värk. Efter 3 krystvärkar, klockan 17.31 kom han. 50 cm och 3440 gram.

Det bästa ögonblicket i mitt liv.

 

(Bilderna är klickbara)